Det är sant, jag gillar verkligen stan. Det finns en frihet i den som jag vill åt. Och nu när jag har min odlingslåda på gården och rosorna blommar så glömmer jag min längtan till landet och jorden. Och jag njuter av att ungen min hellre vill gå till frisören än skörda vaxbönor.
Jag har läst den här eftermiddagen, hela eftermiddagen. Inget något vidare bra eller som jag kommer minnas men så jäkla skönt att bara låta ögonen gå i orden.
Skam att man bor i lägenhet de här junikvällarna. Det är så vackert allt som prunkar och väller. Jag och Lingon är ute så länge vi kan, tills havregrynsgröten knackar in oss från köksfönstret.
Sällan, fragmentariskt, ogenomtänkt och slumpmässigt bloggar jag nu för tiden. Det går också bra. Ibland tänker jag att jag skall sluta. Men jag har ju håll på med detta så länge nu så det känns synd på något sätt.